Bli mamma!

Ja ni, att bli mamma vart INTE som ja trott eller drömt om! Inte på långa vägar.. Först att inte trivas på BB där man ska börja sin tid som mamma, inte känna stöd eller värme, Ingen bra start!! Jag ville bara hem, Så hem åkte jag, Fick Viggo på onsdag kvällen o ja packade min väska och åkte redan på fredag vid lunch! Vad skulle ja göra där, kändes iaf bara som ja va i vägen!

Jag tänkte inte så mycke på vad som vi hade med oss hem, sambon va helt av banan o va jätte nervös hela vägen hem o när vi kom in. Medans ja typ, Jaha??

Ja tog ur viggo ur bilbarnstolen,gick till soffan och ringde till min löneassistent???

Hmmm hur normalt är de? Jag kommer ihåg att jag pratade om Viggo som om jag haft honom jätte länge o att det inte va nån grej, kände mej inte spec nervös just då!

Mest att, jaja ge han bröstet så blir han nöjd?

Men rikigt så enkelt är det inte, för sen kom kvällen o vi skulle lägga oss? Hmmm vart ska han sova? Hur ska han ligga? Vad ska vi göra? Sambon la sig i soffan o sov, Han va rädd att han skulle över Viggo i sömnen:)

När ja hade gjort oss i ordning så börja skriken?? Ok, fram o amma... Nehepp, inte nöjd? Ge nappen..Inte nöjd?? Gå runt me honom...Inte nöjd?? VAD ska man göra?

Det första vi tänkte, Han har kolik!! Sen amma lite till, Så höll vi på hela natten!

Jag va HELT slut!! Hade inte sovit sen tisdagen.. Ja kommer inte ihåg nåt av lördagen, bara den hemska kvällen, ja kommer ihåg att ja INTE ville gå o lägga mej med honom, fö ja visste att skriken skulle börja o ja skulle inte orka..

Så vart de, han skrek, ja grät o sambon sov på soffan..

Så jag ringde ner till härliga BB för att be om hjälp o råd, För det va ingen på BB som hade intresse av att kolla hur min ammning såg ut innan vi åkte hem, utan när ja frågade så fick ja till svar, Ja jo de ser VÄL bra ut??? Vadå väl? Hur F*N ska ja vet om ja gör rätt om ja får ett väl till svar??

O tydligen så va nåt fel för han va inte nöjd! O den kvinnan ja fick prata med kl 02:00 när jag ringde i ren panik o va sååå lessen o hjälplös, sa bara till mej att hålla ut o ha honom vid bröstet om ja orkade, MEN det skulle vara det bästa??? Jag sa att han legat vid mitt bröst sen kl 10 på kvällen utan att släppa o mellan tårarna fick ja även fram, kommer han inte somna?? Nej du, de e inte säkert?? Så ni behöver inte ens fundera hur ja såg ut på morgonen kl 7 när han ff låg vid mitt bröst o ja ff inte somnat!! Skakade fram o sa till min sambo, Ta honom..ja vill inte ha han!! Åk till apoteket o köp ersättning,mini fomo semper droppar!! Det e nåt som e fel!! Jag orkar inte,vill inte kan inte!! Grät o grät o grät...

Min syster kom över när han åkte o handla, jag kunde inte ens då känns stolthet över att visa upp honom, för han va bara jobbig o ingen fick röra han när han sov, Ifall han skulle vakna!! Sen när sambon kom, så kom han hem tomhänt??? Dom idioterna hade neckat honom att handla??? Dom tyckte inte de va nån bra ide?? Ursäkta men sen NÄR vart dom läkare o rätt att öppna munnen??? Så min syster tog me honom ner till affären o köpte ersättning, Sen när han kom tillbaka så mådde ja så dåligt att ja sket i det!

Gör va du vill, ja tänker inte mata honom!! Hans mamma kom, hade me sig kläder! ååå vad gulligt, sa ja me ett falskt leende, sket väl ja i...Det enda som ja tänkte på va att få sova,vara i fred o slippa höra hans skrik!!! Sen när min mamma kom så brast allt, jag grät,skrek o va helt förstörd!! Va helt vit i ansiktet,mådde illa va helt slut... Jag gick in o la mej, men jag va så sönder stressad så ja kunde inte slappna av, hörde bara hans skrik hela tiden...

Fast efteråt fick ja höra att han bara skrikit till i typ 5 min, men ja tyckte de va hela tiden o bara tyckte de vaså hemskt!

Där börja mitt helvete!! Amningen funka inte, sen när han väl skulle tutta så led ja bara, gav ersättning bara för att slippa..Gjorde inga spec åtgärder till att mjölken skulle komma igång, Tyckte bara de va skönt att slippa, då kunde ja bara ge han till nån annan så ja slapp! Ja grät varje dag, vart mer o mer rädd för när sambon skulle börja jobba o ja skulle bli lämnad ensam kvar me honom..

Vet att ja frågade sambon om han ångrade sig,hur vi skulle lösa detta o vad han tyckte om allt...För ja tyckte inte han heller va spec lycklig... Men ja tror ja tolkade honom så bara för att inte inse att de va nåt "fel" på mej..

När sambon skulle tillbaka till jobbet brast allt...Ja boka upp mej me folk varje dag, va aldrig ensam me Viggo o jag grät o grät hel dagarna, Va inte lycklig alls!! Sen en dag åktejag och viggo me mamma till min ena syster, ja gjorde allt för att vara me mamma för hon tog Viggo hela tiden och ja slapp..Där bröt ja ihop o berättade hur ja kände o mådde, så hon ringde till förlossningen o bad om råd, dom sa till henne att ja måste söka läkarvård direkt innan det gick för långt, hon ringde min sambo o berättade vad ja sagt, för vi hade hela tiden trott att de va hormoner som gjorde mej sån, men efter 10 dagar kan man inte skylla på dom längre!
Dagen efter ringde jag till BVC och pratade,grät o va helt förtvivlad, ja fatta inte vad de va för fel på mej, så jag fick en läkartid samma dag, Han va helt underbar,pratade och frågade dom saker som behövdes, Men den svåraste frågan va...Är du självmordsbenägen?? Jag vet att jag grät ännu mer då o hade svårt att svara på frågan, jag mådde så dåligt så nästan sket i allt! Men efter en stund sa ja, Nej jag vill leva, jag vill bli glad igen.. Vi pratade ett tag och jag fick medicin utskrivet, Ångest dämpande.. Jag är ingen piller människa men han sa att jag behöve äta dom för att få ordning på min vardag...Jag skulle inte klara det själv, Han förklararde att jag hade svår ångest och demprimerad, sen att min kropp inte va redo att släppa in Viggo o mammarollen?? Hmm inge kul o höra när man har sin 2 veckors bebis utanför, livet skulle ju leka o vara roligt nu!
Men så vart det inte för mej, Sambon vart pappaledig o ja vart sjukriven...En lång väg hade vi precis börjat gått,hur lång den är,hur mycke jag har kvar att kämpa med kan bara tiden utvisa..
Men det e svårt att förklara hur allt detta känns, den smärta o orolighet är nåt jag inte önskar nån! Ångesten man får på kvällen efter haft en skit dag där man inte ens orkar se sin bebis och säger en massa dumma saker går inte ens o beskriva, Det blir ånget på ångetsen..En ondcirkel, Varför detta hände just mej kan jag inte säga o ingen annan heller..
Min BVC läkare sa att, Vissa saker som man själv upplevt som litet kan återspegla sig när man sjäv får barn..
Att min kropp kom tillbaka till min barndom och inte alltid hade tryggheten, att jag behöve landa o kanske bli lite"barn"igen o få bli omhändertagen..
Vet att det låter konstigt, men så har det varit och är fortfarande ibland, mamma kommer hit o tar Viggo vissa dagar när ja känner att jag inte mår rikigt bra, det kan baar räcka med att ha henne här nu,förut så va det bara att ge honom direkt till henne när hon kom, men nu är det mer umgås..
Det känns mycke bättre me Viggo nu, Tycker att det är helt underbrat att vara mamma vissa stunder, jag älskar verkligen honom mer än nåt annat!